Ofti 3921-22 september 2023Abstracts
|
|||
Ilkka Arminen In Kubrick’s Full metal jacket, there is a scene in which a helicopter door gunner (after having shot rounds with a machine gun towards running ‘civilians’) gets a question from a novice war correspondent: „how can you shoot women and children?“, and gives a response: „Easy, you just don’t lead them so much“ (i.e., aim less in advance). In movies, there are dramatic scenes, in which social worlds of parties interacting face-to-face prone to stand miles apart. And these scenes are not restricted to movies alone. In everyday life and in institutions from education to army, encounters may involve parties from distinct social categories or worlds, which may become consequential for what happens in the interaction. It may though be that as a whole the data of EM/CA studies does not ideally cover spontaneous moments in which people from distinct social categories or worlds end up interacting together. In this presentation, I try to discuss some instances from institutional interactions in which participants’ social categories become relevant and consequential for what happens in interaction and how social actions are accordingly formed and composed. This will be called social and moral embeddedness of interactions. It is claimed that epistemics and deontics are sensitive to the distribution of social categories among participants. For instance, an issue can be stated as known only among suitable categories of people. Similarly, deontic relations between parties depends on the distribution of social categories among participants enabling or preventing a display of deontic authority. In that way, a display of epistemic and deontic resources is socially and morally embedded. Sören Beck Nielsen Since the 1980’s, Conversation Analysis has been used extensively to detail different types of broadcast interviews. This talk resumes an interest in the panel interview – a format that is rich on well-known features of institutional interaction such as formalized turn-allocation, asymmetry, goal-orientation, talk-for-an-overhearing audience etc. – and examines how the climate crisis and its possible solutions are talked into being within this particular setting. The study builds upon a corpus of public service television panel debates, which were broadcast in Denmark 2018-2023 and in which participants debate climate change politics. The panel interview has become a popular broadcast format across the world. It is sometimes said that marginalization of the interviewer’s substantive journalistic role into a launcher of topics and an elicitor of disagreement statements is one of the consequences of the rise of this format. This talk, however, argues that interviewers may assume a very substantive role precisely in the service of eliciting participant disagreement - and sometimes by conversationally maximizing the differences of opinion. Thus, the talk will concentrate on two perspectives in particular: a) the elicitation of participant disagreement accomplished through the interviewer’s turn-taking management and questioning, and b) the maximization of disagreement accomplished by the interviewer’s use of conversational formulations. A formulation is a technical term for utterances designed to give the gist (or its natural upshots) of a co-participant’s preceding account. Previous research has established that formulations often seek to make a conversation lean towards something in institutional settings (e.g., therapeutic relevance). Here, this something is disagreement: the interviewer recurrently cuts-off participants with formulations that reinterpret their accounts as implicit expressions of a more controversial and politically implicative position (‘so, in reality you’re saying that…’). These two perspectives will be discussed in relation to the concern raised by many climate change communication researchers that polarization is highly counter-productive in achieving shared understanding about the climate crisis, which we need to promote conversion.
Ulrika Bennerstedt This presentation focuses on the influencing work achieved in project teams – sandwiched in the organizational middle – when deciding on the future of creative projects. More specifically, the study explores how team members with different epistemic and deontic statuses are influencing decisions where creative control and autonomy are at stake. Taking as an empirical setting interprofessional meetings in a Swedish game company, the data consists of video-recorded project meetings with specialists, team leaders, and managers, augmented with ethnographic understanding. The presentation builds on decision-making sequences related to ‘post-launch’ game content. The analysis of extracts shows that the project members are gatekeeping project plans that require explorative actions. The first excerpt highlights how members jointly go against the upper management decision proposal to take advantage of existing game design and cut explorative content. The latter excerpts show how participants negotiate primacy in decision-making by making relevant or irrelevant occupational-specific knowledge and contingencies that threaten explorative design proposals and requests. It is argued that gatekeeping talk in this setting is an established communicative norm for facilitating understanding and joint decision-making across hierarchical and occupational territories. Finally, the observed vertical and horizontal gatekeeping practice is discussed in terms of ambidextrous achievements.
Erik Boström Inom etnometodolgisk samtalsanalys finns ett intresse för hur sekvensorganisering och kategorisering går samman i våra praktiker, men frågan är hur detta går till i enskilda faktiska fall? Som utgångspunkt för en diskussion av detta använder jag ett utdrag från några gymnasieelevers loggbok om stödundervisning de har i matematik och en del från ett följande handledningssamtal där läraren genom sitt metodiska sätt att ställa frågor får eleverna att börja tala om sin ”upptäckt” i ett annat perspektiv. Samtalsdeltagarna är därmed engagerade i att arbeta med vad Sacks kallade möjligheter i sin sekventiella analys (Lynch & Eisenmann, 2022:21). De gör detta genom att utveckla handlingar och yttranden som har projicerbara banor som är öppna för tillfälliga och överraskande drag. Samtidigt innebär det ett arbete för dem att samproducera vad det är de nu talar om i detta nya perspektiv. Detta arbete, menar Sacks, hålls samman av att ”then you're to hear it with respect to that given unit, i.e. , a 'session, ' a 'game,' etc.” (Sacks 1995:463). Deras arbete hålls i det här fallet samman av enhetligheten hos aktiviteten att undervisa samt dess praktiska och interaktionella relationer lärare – elever. Samtalsdeltagarnas arbete verkar i det exempel jag arbetar med hållas samman av enhetligheten hos aktiviteten att undervisa samt dess praktiska och interaktionella relationer lärare – elever. I den etnometodologiska traditionen som arbetar med mis-reading (Garfinkel 2021, Eisenmann & Lynch, 2021) skulle hen utifrån Gurwitsch kunna tala om att deltagarna genomför ett gestaltskifte, först diskuterar de ”samma fenomen” utifrån ett perspektiv och sedan skiftar de till ett annat, vilket etableras som bättre överensstämmande med deras erfarenheter av att undervisa. Kan det vara som så att kategoriseringen här då skiftar utifrån en strävan att uppnå enhetlighet med vad det interaktionellt innebär att undervisa? Referenser
Hanna Fredriksdotter I klassrumsinteraktion är det vanligtvis läraren som både initierar samtal och kontrollerar turtagningen, vilket ofta sker i form av den så kallade IRE-sekvensen (Gardner, 2014). När elever istället ges möjlighet att samarbeta i smågrupper kan interaktionen däremot få en delvis annan karaktär (se Kämäräinen m.fl., 2019). I det här föredraget presenteras analyser ur mellanstadieelevers naturligt förekommande samtal under arbete med matematisk problemlösning. Resultaten tyder på att det interaktionella arbetet bidrar till diskussioner av olika lösningar till matematiska problem, genom att dels vårda sociala relationer inom gruppen, dels möjliggöra uppvisande av självständighet i problemlösandet. Detta sker till exempel genom att elever undviker att explicit kritisera andras lösningsförslag medan egna misstag (och korrigeringar) redovisas på ett tydligt och ofta affektivt laddat sätt. References
Inga-Lill Grahn & Stina Ericsson Ett av svensk mödravårds uppdrag är rådgivning om preventivmedel som ska möjliggöra kvinnors självständiga val av preventivmetod (FHM 2020). I samtal om preventivmedel med arabisktalande kvinnor kan både språkliga och kulturella skillnader bli påtagliga. Studien lyfter fram det interaktionella arbete deltagarna gör, och särskilt fokus ägnas åt funktionen hos barnmorskornas frågor i interaktionen. Det tvärvetenskapliga projektet Vänta barn på arabiska och svenska! var ett samarbete mellan vårdvetare och språkvetare (Byrman m.fl. 2020). Ett digitalt kommunikationsstöd utarbetades med syfte att underlätta samtal mellan svensktalande barnmorskor och arabisktalande kvinnor (Bitar & Oscarsson 2020; Bitar m.fl. 2022). Ericsson m.fl. (2022) har i en interaktionell analys lyft fram hur de arabisktalande kvinnorna tar initiativ i relation till de institutionella ramarna, och hur kunskaps- och maktförhandlingar görs. I föreliggande studie fokuseras hur barnmorskorna orienterar sig mot uppdraget att ge råd om preventivmedel. Vi gör en sekventiell analys med utgångspunkt i fyra frågekategorier (jfr t.ex. Lindholm 2003) och visar hur deltagarna – trots språkliga och kulturella utmaningar – når en intersubjektiv förståelse i detta potentiellt känsliga ämne. Materialet är ljudinspelningar där svensktalande barnmorskor och arabisktalande kvinnor samtalar med hjälp av kommunikationsstödet. I vissa fall deltar även kvinnans partner, eller en tolk. En samling med frågesekvenser har excerperats. Analysen visar frågornas funktioner i relation till vilka ämnen de projicerar; de kan t.ex. handla om kunskaper, erfarenheter eller önskemål när det gäller preventivmedel eller utgöra metafrågor om det pågående samtalet. Kvinnornas responser, eller uteblivna sådana, visar det interaktionella arbete som pågår i växlingen mellan utbildning och rådgivning. Interaktionsanalysens mikroperspektiv belyser härmed både möjligheter och svårigheter i flerspråkiga samtal i mödravården.
Emily Hofstetter, Leelo Keevallik, Adrian Kerrison, Agnes Löfgren, Hannah Pelikan & Sally Wiggins Goffman’s (1978) seminal work on response cries showed the social order inherent in the sounds often thought to be chaotic. While Goffman claimed that RCs produce “no dialog”, studies of recorded interaction show that RCs are regularly surrounded by organizational work from co-participants, including drawing gaze (see Goodwin & Goodwin 1996), inviting aid (Keevallik 2023), and inviting aligning responses (Pehkonen 2020). Co-participants typically also need access to the multimodal event that triggered the RC, in order to make sense of the sound itself, meaning that RCs have bodily-syntactic (Keevallik 2018) organization. In this paper we aim to expand Pehkonen’s work by examining how responses specify and repair RCs in Swedish, English, and Estonian. We focus on non-lexical vocalizations, a subset of RCs that includes only semi- or non-conventional ‘liminal sounds’ (see Dingemanse 2020; Keevallik & Ogden 2020). Using several corpora of video interactions, including sporting events, physical exercise, family mealtimes, opera rehearsals, gaming, dancing, and robot interaction (over 300 hours), we examine the actions of co-participants during and after (non-lexical) RCs. We argue that these sounds are predominantly treated as assessments, with participants specifying evaluative stances towards the event. When the sounds are not transparent as to stance or relevance, they are repaired, and repair can be self- or other-initiated. We particularly aim to expand on post-RC specifications, from both self and others, and to examine whether they are treated as responsive or as components in the RC action package. RCs are systematically organized in multiparty, turn-taking participation frameworks, and our work will demonstrate that the so-called ‘flooding out’ of inner states (Goffman 1978) is a distributed interconnection between multiple participants’ words, syntax, sounds, and bodies.
Elias Ingebrand Som föredrag ämnar jag ge en översiktlig presentation av mitt avhandlingsarbete som försvarades tidigare i juni. Avhandlingens syfte var att undersöka nytt lärande i vardagen för personer som lever med en demensdiagnos, med användandet av surfplattor som huvudexempel. I avhandlingen undersöktes lärande från ett interaktionsbaserat och situerat perspektiv, och konceptualiserades som förändrat deltagande i en gemensam aktivitet. Den empiriska grunden bestod av 50 videoinspelningar insamlade under 4–6 veckors tid. Varje inspelning fångar hur en person med demens, utan tidigare erfarenheter av tryckkänslig teknik, använde en surfplatta tillsammans med antingen en vårdgivare eller en annan person med demens. Deltagarna ombads att använda surfplattorna efter egna intressen och fick inga instruktioner gällande lärande som ett mål med sitt deltagande. Avhandlingen baseras på fyra publicerade artiklar, metodologiskt grundade i multimodal interaktionsanalys, och resultaten kontrasterar mot den stereotypa bilden av personer med demens som oförmögna till nytt lärande. Artikel I visar hur en kvinna med demens, över sex veckors tid, lär sig hur man utför de grundläggande stegen i en kommunikationsstödjande applikation. Artikel II framhäver hur personer med demens positionerar sig själva som lärande individer i nya aktiviteter. Artikel III visar hur vårdgivarna stöttar deltagarna med demens i handhavandet av surfplattorna. Artikel IV undersöker hur personer med demens hanterar aktiviteten tillsammans med andra personer med demens och utan stöd från kognitivt friska deltagare. Sammantaget visar avhandlingens resultat att nytt lärande är möjligt för personer som lever med demens, även utan strukturerade interventioner. Lärandeprocessen är starkt kollaborativ och deltagarna stöttar aktivt varandras bidrag genom aktiviteterna. Utöver möjligheter till upprepat deltagande i gemensamma aktiviteter, framhävs vikten av kroppsliga och agensbaserade aspekter för personer med demens lärande.
Gunilla Jansson The issue I would like to address is the notion of relationality, the involvement of the researcher in the field and how it impacts on the researcher's understanding of the practices being studied. A relational perspective derives from a linguistic ethnographic approach, and does not assume a strict division between subjects and data. Instead of treating the possible impact of the researcher on the researched as a problem, I want to discuss how the researcher's involvement in the field can enrich the empirical data from an emic perspective. The data are drawn from a project focusing on staff-resident interaction in multilingual residential care settings in Sweden. Data collection methods include participant observation, audio-/video-recordings and interviews with the staff. In the data session I will present extracts from two video-recorded care encounters, when the caregiver involves the researcher as a co-participant in the ongoing activity. What happens when the researcher gets involved in the field, when the field is a profession other than the researcher’s? How does the researcher manage such situations, i.e. how does s/he navigate her various roles in the field?
Inga-Lena Johansson Parkinsons sjukdom kan innebära förändringar av kommunikativa förmågor och delaktighet i samtal, där både personer som har sjukdomen och deras närstående kan behöva göra anpassningar. Fokus för logopedisk behandling vid Parkinsons sjukdom har hittills främst varit på tal- och röstfunktion, medan användning av interaktionsinriktade metoder för att underlätta ömsesidig förståelse i vardagliga samtal har studerats i mindre omfattning. Syftet med denna pilotstudie vara att undersöka användning av videoinspelade vardagliga samtal i parbaserad intervention. Tre par bestående av en person med Parkinsons sjukdom och en närstående kommunikationspartner deltog. Paren spelade in samtal i sin hemmiljö. Samtalen analyserades av forskaren, som därpå diskuterade videoklipp gemensamt med paret med fokus på att finna underlättande kommunikativa strategier för respektive par. Videoinspelningarna gav individuellt anpassade underlag för diskussion av såväl underlättande faktorer som hinder och reparationer av missförstånd, vilket samtliga deltagare utvärderade som mycket hjälpsamt. Att fånga fullt naturliga vardagliga samtal vid videoinspelning kan dock vara en utmaning och var det även i denna studie. För att forskarens närvaro inte skulle störa genomförde paren själva sina inspelningar. Paren beskrev sina inspelade samtal som autentiska och typiska gällande innehållet, men för två av paren var samtalssituationerna delvis arrangerade för videoinspelningen. Ett par deltagare uttryckte viss genans över att se och höra sig själva på video, vilket man som terapeut också kan behöva beakta.
Maria Johansson När en person ringer in till Kronofogdens kundservice kommer hen vanligtvis i kontakt med olika slags processer för myndighetens arbete, som är beskrivna med ett institutionellt fackspråk. I kundservicesamtalen är och görs det till handläggarens uppgift att vägleda inringaren genom processen genom att förklara den på ett enkelt, lättförståeligt och samtidigt effektivt sätt (Kronofogden u.å.; SFS 2009:600). Presentationen utgår från min kommande avhandling, där jag analyserar telefonsamtal till Kronofogdens kundservice som ett språkigt, meningsskapande möte. Mer specifikt kommer jag att presentera en delstudie om hur handläggare förklarar processen för betalningsföreläggande, en process som deltagarna orienterar sig mot som svår att både förstå och förklara. Analyserna fokuserar dels på de interaktionella utmaningar som kan uppstå när myndighetsprocessen förklaras, dels de språkliga praktiker som handläggare använder för att både reparera och föregripa missförstånd. På ett övergripande plan belyser studien det språkliga mötet mellan deltagarna, och hur olika riktlinjer och policyer som omger Kronofogdens verksamhet talas fram och omförhandlas i och genom interaktionen (jfr t.ex. Rice 2013; Caswell 2020; Höglund & Flinkfeldt 2023).
Adrian Kerrison In the execution of a professional wrestling move it is often the recipient that will actually make the move look impressive by “selling” it with their reaction. Recipients will stagger backwards to make a light punch look hard or jump as their opponent lifts them to make the feat of strength look effortless. Some wrestlers are so skilled at making opponents look formidable that it’s said they “could have a good match with a broom”. This compliment has since inspired a tradition of skilled wrestlers having matches against inanimate objects and “invisible” opponents as displays of their ability to “sell” the impression of a contest under any circumstances. This paper examines an instance of the trope being taken to its absurd extreme: a match between two invisible wrestlers. Like a wrestler “selling” an attack from a broom, this match serves as a display of skill for the referees, announcers, and audience who also play their own heightened roles to “sell” the wrestler’s actions as a contest. Through the referee’s reactions and the audience’s cheering, they manage to co-construct an entirely make-believe match. Multi-modal interaction analysis of the data explores how negotiations of gaze, gesture, and vocalizations by the attendees are used to achieve mutual understanding of the factors necessary to “watch” the match. This includes eye gaze and body positioning marking locations of the competitors, crowd reactions and gestures deciding which empty space is the hero and villain, and knowledge of common wrestling sequences providing cues for what is “happening” moment-by-moment. This research contributes to ongoing work on collective cheering as more than a natural or automatic response to spectacle or charisma, instead highlighting the necessity for mutual monitoring by crowds (Clayman, 1993) through an instance of it being the only real resource.
Salla Kurhila, Lehtimaja Inkeri & Kotilainen Lari With the increase of the global mobility of workforce, the number of multilingual workplaces is growing. In many workplaces, employees have to work using a language that is not their strongest language. In this situation, it is important to consider ways of supporting the participation of L2 employees in workplace interaction. In our paper, we focus on one central resource to support participation, namely team talk. Team talk occurs when a subgroup of participants make their association visible to others e.g. by co-constructing turns or managing speaking rights in a specific way (Djordjilovic, 2012; Kangasharju, 1996). Team talk allows the L2 speaker to rely partly on others’ turns, and to share the responsibility of turn production. In this way, it increases the L2 speaker’s possibilities to express more complex meanings, even with limited linguistic resources. Using conversation analysis as a method, this paper examines the developing participation practices of a second language speaker in workplace meeting interaction. More specifically, it studies the resources available for a L2 speaker whose language proficiency enables her to follow the conversation but who is still struggling to take independent, substantial turns in L2. The data come from videorecorded meetings of a Finnish non-governmental organisation, and the focal participants are a Russian-speaking employee and her Russian-Finnish bilingual foreperson. We will show how the L2 employee contributes to advancing a joint course of action by building on the prior turns by her team member, and how the contributions of the L2 speaker develop over time.
Agnes Löfgren I detta föredrag kommer jag att presentera resultat från min avhandling som ska publiceras i november i år. I avhandlingen studerar jag, med hjälp av multimodal interaktionsanalys (Broth & Keevallik, 2020), hur en operaensemble tillsammans skapar de sceniska aspekterna av en operaföreställning i en gemensam beslutsfattandeprocess. Avhandlingen fokuserar särskilt på en kommunikativ strategi som benämns gestaltning (eng. depiction, Clark, 2016). Under föredraget kommer jag att belysa hur gestaltningar används som praktiker för att åstadkomma förslag om performativa kroppar, det vill säga kombinationer av resurser såsom rörelser, gester och ansiktsuttryck som sångarna använder för att porträttera föreställningens karaktärer till musik. Jag presenterar hur gestaltningar åstadkoms i interaktion genom att deltagarna samordnar olika multimodala resurser med varandra. Jag kommer även att visa hur förslag om performativa kroppar utvecklas över tid och hur de rör sig mot mer gestaltande former ju längre beslutsfattandeprocessen fortskrider. Gestaltningar gör den nuvarande versionen av föreställningen tillgänglig för alla deltagare och möjliggör därmed för förhandlingar om föreställningens estetik. De är interaktionella praktiker såväl som konkreta manifestationer av de performativa kroppar som tillsammans utgör föreställningen. Materialet består av 20 timmars videoinspelade sceniska operarepetitioner från en svensk operaproduktion. Språk som talas är svenska och engelska.
Ali Reza Majlesi & Silvia Kunitz This paper relies on ethnomethodological conversation analysis to focus on how understanding actions as multimodal gestalts may not only help to see the specificity of the construction of those gestalts through the analysis of multimodal action formation, but also to examine how those gestalts become epistemic ecologies (Goodwin 2018) for seeing, knowing and thus learning. We illustrate this through the analysis of a baking session held in a language café organized by a church with the goal of offering migrants an opportunity to socialize with the locals and practice Swedish as an additional language. In the data presented here, we analyze sequences of video-recorded interactions between volunteers (L1 speakers or advanced speakers of Swedish) and the visitors of the language café as they engage in the activity of baking an apple pie. We demonstrate how, in this joint activity, the participants achieve not only baking itself, but also turn the activity of baking into a language learning activity. Language café participants orient to language as a topic of interaction and learning in their ongoing activity, and particularly, lexical items become the focus of explanation and correction sequences and thus explainable, correctable, improvable and therefore learnable (Majlesi & Broth 2012). To analyze the studied sequences, we rely on the notion of instructed actions (Garfinkel 2002) to investigate how a collection of instructions and the work that follows in an ongoing baking activity becomes an interactional environment where learnables may emerge and be oriented to by language learners in situ. As a result, a set of instructions and their following are worked out by the participants to make a coherent gestalt for pedagogical work (see also Macbeth 2011). Overall, the study contributes to the conceptualization of learning as doing by refocusing on action as a gestalt of doing and knowing (see also Goodwin 2018).
Nigel Musk This paper examines how grammatical knowledge is demonstrably managed in different digital collaborative writing tasks in the English as a foreign language classroom. The data constitute 33 hours of video recordings of 10 pairs of pupils from five Swedish upper secondary schools. Drawing on a multimodal conversation analytic framework, the analyses show how epistemic access to grammatical knowledge is negotiated (cf. Stivers et al 2011: 9), whereby such knowledge is (re)constituted and laminated, that is, constituted through bringing together various semiotic resources, both embodied and situated in the local material environment (Goodwin 2013: 11-12; Musk & ?ekait? 2017: 150). In more concrete terms, resolving grammar issues may entail repair by the typist or non-typist, either while composing the text orally or when the text has been typed. The grammar checker of the word-processing programme (Word or Google Docs) may also initiate repair through underlinings, though these generally still have to be managed actively by the pupils. Alternatively, pupils may resort to online translation tools (e.g. Google Translate and online dictionaries) to resolve their grammar issues. Tracking grammar topicalisation trajectories sequentially and multimodally from the trouble source to its resolution, where pupils achieve epistemic progression, i.e. bridging knowledge gaps (cf. Balaman & Sert, 2017), also allows the connection to be made analytically between the writing process and product, and thereby also assess how successful they are both emically and etically (i.e. in terms of grammatical correctness).
Elin Nilsson, Anna Ekström & Lars-Christer Hydén Couples share a large common ground of experiences that they benefit from in their daily interaction. Progressing dementia affects a person’s abilities to remember and take part in conversations. The aim of this project is to gain knowledge about management strategies employed by couples to deal with interactional troubles as a dementia disease progresses. This will be accomplished through a description and analysis of the different management strategies used by the couples over time. 52 videorecorded interviews with 15 couples, recorded between year 2011-2016, will be analysed by means of conversation analysis (CA). The first year’s round of interviews has already been analysed by the research group. This initial analysis has generated four areas of management strategies, which provides a baseline of interest for further longitudinal study: 1) the management of repair sequences, 2) strategies for dealing with diverging common ground, 3) distribution of topic initiatives, and 4) displays and positionings of the spouses as a couple. We benefit from the theoretical framework of 'couplehood', as in spouses' positionings as heterosexual couples, together with the framework of 'common ground', that is the shared memories, experiences, and assumptions. This project will provide empirical ground for adapted support to couples living with progressing dementia and a foundation for communication training with stakeholders in dementia care and support. In the presentation we will primarily focus on our methodology and analytical approach and discussions about advantages and challenges of using CA in this kind of research project.
Linda Nordenskjöld Narfström Språkcaféer anordnas för att vuxna immigranter ska få möjlighet att träna svenska tillsammans utanför formell undervisning. Träffarna har oftast en samtalsledare som talar svenska som förstaspråk och som ibland har bakgrund som lärare. Många smågruppsdiskussioner sker även utan en sådan formell samtalsledare. Med utgångspunkt i interaktionell sociolingvistik, och en syn på lärande som en sociokulturell praktik, presenteras några videosekvenser från språkcafésamtal. Fokus är på hur deltagarna positionerar sig själva och varandra i relation till lärarroll och epistemisk status. Samtidigt som den informella lärmiljön framhålls som viktig av språkcafédeltagarna, visas också hur samtalen ibland får drag av etablerad och mer formell undervisning då andraspråkstalarna tar på sig traditionella läraruppgifter, såsom att ställa frågor och följdfrågor, bidra med kunskap eller bjuda in alla till samtalet. Materialet ingår i ett avhandlingsprojekt. Eftersom det är ett pågående arbete ser jag fram emot konferensdeltagarnas synpunkter och idéer inför det fortsatta arbetet. Referenser
Lina Nyroos & Hedda Söderlundh Att värdera sig själv eller sin egen insats negativt har undersökts med samtalsanalytisk metod, och forskning har visat att detta får olika interaktionella funktioner beroende på kontext. Pomerantz har visat att en negativ självvärdering i samtal mellan vänner ofta bemöts med något som motsäger värderingen. Avståndstagandet till det negativa som sägs fungerar som ett socialt närmande. I institutionella sammanhang tycks det som ofta benämns som self-deprecation fungera på delvis annat sätt, med hänvisning till de deltagarroller som samtalsdeltagarna har. Exempelvis har Lazaraton visat att en person som bedömer ett muntligt språktest tenderar att bemöta en provtagares negativa värdering med tystnad, eftersom ett motsägande skulle underminera aktivitetens relevans. Polisförhör utgör ett sammanhang med tydliga deltagarroller, där den institutionella representanten normalt sett har stort utrymme att styra interaktionen. Samtidigt ska det skapas utrymme för en fri berättelse, och det är önskvärt att polisen också skapar en god relation med den som förhörs. I detta sammanhang har Childs & Walsh visat hur polisen kan använda negativa självvärderingar för att ta på sig ansvar för exempelvis möjliga missförstånd. I vår presentation kommer vi att visa sekvenser där den intervjuade värderar sig själv eller sin insats negativt. Materialet utgörs av 52 inspelade polisförhör på svenska. Utifrån några exempel diskuterar vi hur den sekventiella utvecklingen i dessa exempel kan förstås, och vilka olika interaktionella funktioner som negativ självvärdering har i den specifika kontexten. Den preliminära analysen visar hur sekvenser med negativa självvärderingar kan ha en anklagande funktion, där polisens arbete kritiseras. I andra sammanhang fungerar den negativa självvärderingen till att understryka brister i den egna prestationen, i relation till att vara ett bra vittne som förser polisen med information.
Christina Samuelsson Utvecklingen av tal och gester är beroende av exponering och feedback. Tidiga gester som föregår de första orden föreslås förutsäga talat språk hos både barn med typisk och atypisk språkutveckling. Barn med cochleaimplantat (CI) möter utmaningar i sin språkutveckling, men lite är känt om deras gestutveckling. Presentationen gäller en delstudie i ett större projekt rörande tidig lexikal utveckling och utveckling av gester hos barn med CI, barn med misstänkt språkstörning och barn med typisk utveckling. Data för den här delstudien utgörs av filmer från hemmet för 7 barn med CI, föräldraskattningsformulär av språkutveckling (SECDI) samt resultat på ordförrådsbedömning med ett specifikt test, Picture Naming Game (PiNG). Filmerna är annoterade i ELAN och kodade avseende barnens användning av deiktiska, konventionella och ikoniska gester. Kvantitativa analyser visar att deiktiska gester, mestadels pekningar, är absolut vanligast och att de relativt ofta förekommer samtidigt med vokalisation, men fokus för den här presentationen är interaktionella analyser av konventionella och ikoniska gester. Preliminära analyser tyder på att barn med CI använder både konventionella och ikoniska gester på liknande sätt som andra barn. Gesterna används oftast förstärkande tillsammans med vokalisation, men även som ersättning för talade bidrag, då framför allt som responser på frågor från vårdnadshavare.
Rein Ove Sikveland Løpsk tale er en taleflytvanske hvor korte eller lengre talesekvenser kan oppfattes som for raske og/eller utydelige. Det er svært lite kunnskap om hvordan løpsk tale påvirker kommunikasjonen. Basert på samtaleanalyse av 14 ½ timer lyd- og videomateriale av sju personer med løpsk tale og deres samtalepartnere, identifiserte og analyserte vi tilfeller av selv-initiert selv-reparasjon. Analysen er rettet mot tilfeller hvor personen med løpsk tale repeterer en mulig problemkilde uten å eksponere den som en «feil», f.eks. ved å unnlate å hyperartikulere eller eksplisitt redegjøre for problemkilden. Denne studien belyser veldokumenterte forventninger om at taleren selv initierer reparasjon på egen tale heller enn at samtalepartneren gjør det. Studien belyser også hvordan man kan forstå løpsk tale som en skjult vanske: så lenge samtalepartneren ikke innleder reparasjon vil felles forståelse tas for gitt og i verste fall kan dette ha vedvarende konsekvenser for felles forståelse og samhandling.
Karianne Skovholt I denne artikkelen undersøker vi læreres agendasøkende spørsmål i muntlig eksamen, i avslutningssekvenser der lærere inviterer elevene til å sette agenda gjennom spørsmål som «Er det noe mer du har lyst til å si som du ikke har fått sagt?». Vi bruker samtaleanalyse (CA) som metode for å undersøke hva slags funksjon denne typen spørsmål har. Vi studerer når denne typen spørsmål blir stilt, og hvordan elevene typisk svarer i 36 videoinnspilte og transkriberte autentiske muntlige eksamener i norsk på 10. trinn og i videregående skole. Analysen viser hvordan eleven håndterer spørsmålene, og hvordan det ikke er så åpent for svar som man kunne tenke seg. Spørsmålene er tvetydige, fordi de på den ene siden kan tolkes som en invitasjon til å si noe mer, mens de på den andre siden kan høres som en innledning til å avslutte samtalen. Vi diskuterer hvordan spørsmålene både kan knyttes til retningslinjene for eksamen, fordi de gir elevene utvidete muligheter til å vise kompetanse, men også kan knyttes til rutiner for å avslutte en samtale og dermed gir elevene begrensede muligheter for å svare. Studien bidrar med kunnskap om hvordan lærere kan optimalisere bruk av spørsmål under muntlig eksamen.
Alexander Stein This presentation offers to introduce a new kind of transcription software called DOTE, developed by a small team of qualitative researchers at Aalborg University in Denmark. It is an application tailored for transcribing social conduct, conversation, and multimodal interaction for research purposes, and designed to support both the Jeffersonian & Mondadaian standards of transcription for qualitative research, which is commonly used for conversation analysis. The aim with DOTE has been to streamline many of the common practises used by (especially EMCA) researchers when producing transcripts of audio or video recorded data. EMCA has, since its inception, relied heavily on technological advancements. While the methodological advancements relying on recording technology are reasonably well known, there are few methodological considerations of how software can support EMCA work. Yet in today’s analytic workflow, software is a critical component of doing research, perhaps especially EMCA research, which is so reliant on video and transcription possibilities. The aim with this presentation is to both introduce DOTE and its features, which has been built by EMCA analysts, and to show how they support EMCA workflow, as well as to continually connect with and invite discussion in the community on the role of software tools and how they can be best tailored for the community’s needs. This presentation will not be a tutorial, as there isn’t sufficient time to allow a comprehensive demonstration of each component of the software, instead the presentation aims to offer a glimpse into how DOTE can be used in EMCA. This will be done by using an example research project, which includes multiple concurrent video recordings, with transcripts have been produced entirely in DOTE, ready for presentation and publication.
Fabiola Stein This study investigates help-seeking among researchers working at a Physical Chemistry research program with a focus on how these activities afford opportunities to learn scientific knowledge and skills. In educational settings, it has been shown that, when students ask for help, epistemic framings of the request are of consequence for how the pedagogical activity unfolds (Åberg, 2017; Park, 2012; Svahn & Melander Bowden, 2021; Tanner & Sahlström, 2018; Vehviläinen, 2009). In workplace interaction, in the lack of a pre-defined pedagogical relationship, requesting help involves the establishment of local discourse identities among co-workers. Different formats of requests have been found in this scenario, whether occurring in opening sequences, as “searches” for help, or in the course of joint work activities (Risberg & Lymer, 2020). The present study further explores workplace help-seeking based on a set of several spontaneous office conversations and one supervision meeting. Preliminary analysis of the data has identified that the researchers recurrently request help by disclaiming knowledge or displaying uncertainty. The study focuses on the different formats of epistemic disclaimers, the sequential environment of the help requests and the type of responses that they solicit from co-participants.
Madeleine Wirzén De som önskar adoptera ett barn från ett annat land blir grundligt utredda och bedömda innan de ges medgivande för adoption. Utredningen består av flera intervjuer mellan den som önskar bli adoptivförälder och socialtjänstens utsedda familjerättssekreterare. Intervjuerna berör bland annat de sökandes personliga uppväxt, deras kunskap om adoption och adoptivbarn, och deras föreställningar kring ett framtida familjeliv. För dem som ansöker om medgivande för adoption för första gången, och som inte har barn sedan tidigare, finns inget föräldraskap att bedöma utan utredningen blir en bedömning om ett potentiellt föräldraskap. Utredningen handlar därför om hypotetiska situationer och ett hypotetiskt barn. För att visa sin lämplighet för föräldraskap kan presumtiva adoptivföräldrar använda olika kommunikativa strategier genom vilka de visar upp kunskaper och insikter som gör dem lämpliga för adoption (Wirzén, 2022). I det kommunikativa arbetet använder presumtiva adoptivföräldrar olika resurser som presenterar dem som väl förberedda och redo för att ta emot ett adoptivbarn. En resurs som presumtiva adoptivföräldrar använder i utredningsintervjuerna är vad som kan klassificeras som ’hypothetical active voicing’ (Simmons & LeCouteur, 2011), det vill säga att adoptionssökande i samtalet iscensätter ageranden i olika hypotetiska situationer genom att tala i rollen som framtida förälder. I min presentation kommer jag visa hur ’hypothetical active voicing’ uppträder och används i utredningsintervjuer inför adoption med särskilt fokus på de samtalsanalytiska detaljer som karaktäriserar övergången mellan ’vanligt’ tal och ’hypothetical active voicing’.
Elisabeth W. Apicella I will present a clip from a video recording of a psychotherapy session. The extract is part of a larger corpus of 80 hours of video recordings from five short term talk therapies with 8–25 sessions each, held in German. The data was made available to me by the Clinic for Psychosomatic Medicine and Psychotherapy of the University Hospital in Freiburg, Germany. "Using talk to find the psychological in the mundane is the stuff of therapy" (Antaki et al., 2005: 629). Patients come to therapy because they experience distress that is considered to stem from distortions at the interface of World and Mind. But not all peculiarities of a patient's way of experiencing the world can be addressed at any given moment in therapy: What is and is not part of a patient's problem is something to be actively and jointly constructed (Nothdurft 1984). This process may include the reconciliation of differing perspectives on what is worthy of mention and thus relevant to the therapeutic work. The sequence that I will present is from the initial phase of a session. In the extract, the therapist raises a situation from the previous session: The patient had cut short the therapist, who had been explaining where to hand in some documents. The patient then delivered the documents to the wrong place, and they were lost. As the therapist problematises the patient's communicative behaviour, the patient accepts the criticism at first. But when the therapist generalises the communication issue to the patient's difficulties more broadly, the patient resists the therapist's implications. I would like to focus on how therapist and patient respectively propose that the above episode is (ir)relevant for understanding the "actual" problem. This is a particularly sensitive kind of negotiation, because treating something as noteworthy as opposed to trivial in psychotherapy means treating it as (potentially) part of the patient's problem(s) and therefore (potentially) pathological.
Kristin Børde Elstrand Selv om det i dag finnes flere studier av ungdom og deres språkbruk, finnes det langt færre studier om unges språkbruk innad i familien, og desto færre dersom familien er flerspråklig. Dette innlegget er en analyse av norsk-tyske ungdommers flerspråklige praksiser i familiesamtaler. Materialet er hentet fra to norsk-tyske familier med ungdommer i alderen 15 til 20 år. Studiens hovedfunn er at ungdommene bruker kodeveksling, i kombinasjon med multimodale ressurser, for å signalisere overfor familiemedlemmene at de modifiserer deltakerrammeverket i samtalen, og at dette ofte skjer i sammenheng med uenighet eller intensiveringen av konflikt i familiesamtalen. Konsekvensen av et språkbytte i slike situasjoner er at foreldrene enten trer inn eller melder seg ut av den pågående samtalen. Studien viser at ungdommene orienterer seg etter en annen deltakers foretrukne språk, og etter andre deltakeres frakobling fra samtalen.
Jeanette Hope Denne studien undersøker hvordan brukere i NAV (den norske arbeids- og velferdsforvaltningen) vurderer og uttrykker sin egen arbeidskapasitet i skriftlig, digital dialog med NAV-veiledere. Studien er forankret i anvendt språkvitenskap og benytter seg av diskursanalytisk metode. Gjennom å dele selvvurderinger av sin egen situasjon og arbeidskapasitet, bidrar brukerne til planlegging av deres deltakelse i arbeidsrettet aktivitet. Ved analyse av brukernes selvvurderinger av egen arbeidskapasitet har det kommet til syne at brukerne uttrykker det vi kategoriserer som henholdsvis sterk og ambivalent motstand mot arbeidsrettet aktivitet. Studiens funn peker også på at brukerne redegjør for vilkår som må oppfylles før de er klare for arbeid. Vilkårene som brukerne presenterer er forankret i temaer som helse, arbeidsmarked, kompetanse, tidligere erfaringer og bistand fra NAV.
Amanda Hoskins As part of a doctoral project exploring the design and accomplishment of oral tasks in the EFL classroom, this data session focuses on students’ verbal and embodied orientations to the material pedagogical artefacts (here paper cutouts) that constitute the input (Ellis, 2003; Berggren et al., 2023) for an open-ended problem-based speaking task. The data comprises classroom video recordings of interactions between EFL students at two Swedish upper secondary schools who were given the following scenario: a person had been found in a cave together with six items (represented on the cutouts) during an excavation. The problem for the students to solve was the question: “How did the person end up in the cave?”. Initial analyses indicate that the cutouts are made relevant by the students both verbally and embodiedly for different purposes. That is, the students verbally refer to the items illustrated on the cutouts while also touching them, pointing at them, etcetera. This occurs as they identify the represented items and propose a role for each item in the emerging storyline, and as they agree, disagree, or display uncertainty over the identification and role assigned to the six items. During the data session, I will show examples of these task-based interactions, with a particular focus on instances where the cutouts are observably made relevant through embodied actions and are verbally treated as representations of something beyond the initial item identification, such as a related concept or storyline.
Ali Reza Majlesi, Pablo Gonzalez Oliveras, Catrin Norrby, Gustav Lymer, Olov Engwall & Silvia Kunitz In "A conception of, and experiments with ‘trust’ as a condition of stable concerted actions", Garfinkel (1963) discusses the introduction of “anomic features” into social interactions, which breach background expectancies and trust, highlighting among other things the sense-making procedures and “judgmental work” with which situations of confusion and doubt are managed. In this data session, we address issues of trust in the context of human-robot interaction. The data consist of conversations between high school students and a social robot, collaborating in solving a two-part mathematical problem. The problem is solvable through combining two mathematical rules that should be well-known to the students. The robot is programmed to suggest the correct solution to the first part of the problem but to provide an incorrect solution to the second part. From a programming perspective, the first part of the problem is set up to build trust in the robot, whereas the second part is set up to challenge this trust, and introduce doubt regarding how to solve the mathematical problem. In this data session, we are interested in the sequence initiated as the robot suggests the incorrect solution. Specifically, we would like to focus on the human participants’ reactions, including (a) how aligning and disaligning responses to the robot’s suggestion are produced; and (b) how these responses can be analyzed in relation to issues of trust. Overall, the intention is to explore how the human participants orient towards and manage the disjuncture produced by the robot’s suggestion of an incorrect solution, in relation to trust-related and epistemic aspects of interaction in human-robot interaction.
Azar Raoufi Masouleh This study examines the epistemic negotiation in work-related backstage interactions between managers and floor workers in multilingual workplaces in Sweden. I use video-recorded episodes from three distinct sectors: a development company specializing in construction, packaging, and graphics, a food processing and manufacturing company, and a cafeteria. My research project takes an interest on the organization of workplace interactions, participants' action roles and the relevancy of specific linguistic and institutional identities as situated achievements. In this data session, I am specifically interested in the diverse semiotic resources participants employ in these multilingual settings, both to address epistemic asymmetry and to facilitate their information-seeking from the workers. Particularly when interacting with floor workers of limited Swedish or English proficiency, managers utilize a range of semiotic resources, from gestures like pointing and gazing, to the use of human interpreters and digital tools, in their daily control checks. This session also probes into the multimodal construction of mutual understanding between management and production workers during routine oversight, intertwining issues like doing leadership, epistemic checks, information pursuit, and task assessment.
Viktoria Strandberg I svenskan kan endast ett satsled placeras före det finita verbet i en deklarativ huvudsats. Av exemplen nedan är därför (1) grammatiskt acceptabel, eftersom det finita verbet är endast föregås av ett led: när man har lite fjärilar i magen. Exempel (2) däremot avviker från den standardsvenska beskrivningen, eftersom även subjektet man står framför verbet. Av de två exemplen är det dock (2) som är det autentiska, insamlat från en samtalspodd från 2023. Ordföljden i (2) kopplas ofta till andraspråksinlärare eller förortsindexerat tal, men talaren bakom (2) har inga sådana drag i sitt talspråk. |