Den skandinaviska samtalsforskningens nestor, Oslo-professorn Ragnar Rommetveit, har gått bort efter en tids sjukdom. Han blev nästan 93 år gammal. I sextio år (1951-2009) publicerade han böcker och artiklar om språk, tänkande, kommunikation och dialog.

Ragnar Rommetveit, som blev professor i psykologi redan 1959, skrev sin doktorsavhandling om Social Norms and Roles (1953). Han ägnade sig därefter mest åt experimentell psykologi (mycket av detta finns i antologin Studies of Language, Thought and Verbal Communication, utgiven av honom och Rolv Blakar 1978). Mest känd blev han dock för sina arbeten om språk, kommunikation, kognition och dialog, där han var långt före sin tid. Hans bok On Message Structure (1974) innehåller många insikter om dialog och dialogicitet som fortfarande är viktiga, även om kunskapen om hans verk nu inte längre är allmänt spridd bland de yngre generationerna av samtalsforskare.

Ragnar var mycket präglad av sin uppväxt och den strama naturen (och mentaliteten) på ön Stord i Väst-Norge. Han återvände dit varje sommar ända t.o.m. 2016. När han skrev vetenskap på norska höll han envist fast vid sitt nynorska idiom, t.ex. i den stora läroboken Språk, tanke og kommunikasjon (1972) och i den sista essäsamlingen Språk, individuell psyke, og kulturelt kollektiv (2008). (Den som vill ha en kvalificerad introduktion till hans tänkande och kan klara nynorsk bör läsa denna bok.)  

Ragnar tillhörde en generation av framstående norska samhällsvetare, som också involverade filosofen Arne Naess (Ragnars lärare), juristen Vilhelm Aubert och (den lite yngre) sociologen Stein Bråten (också en tongivande dialogist). I Sverige påverkade han fr.a. socialpsykologen Johan Asplund och vår tvärvetenskapliga grupp ”Tema Kommunikation” i Linköping där han blev hedersdoktor 1982. Själv fick jag nära kontakt med Ragnar 1979, då han via Voloshinovs arbete inspirerade mig till studier av skriftspråksperspektivet i språkvetenskapen.

Ragnar strävade efter att tvärvetenskapligt belysa språk och tänkande och ville förena ett representationellt-datalogiskt synsätt med ett hermeneutiskt-dialogiskt, även om hans hjärta tillhörde det senare. Ett stående intresse förblev gränslandet mellan språk som individuellt fenomen och som kollektivt vetande (jämför boken från 2008). I artikeln ”Outline of a dialogically based social-cognitive approach to human cognition and communication” (1992) sökte han exakt formulera sina antaganden om språk, kognition och dialog i 24 (?) punkter. Han intresserade sig mycket för intersubjektivitetens natur (”On the Architecture of Intersubjectivity”, 1976). Han betonade situationens roll för meningsskapandet, och argumenterade mot s.k. bokstavlig mening. I stället utvecklade han idén att språkliga resurser har meningspotentialer som dynamiskt varierar med situationer och verksamheter. Det finns inga möjligheter för människor att förstå varandra perfekt, men vi kan komma ganska långt om vi utreder ”fruktbara missförstånd”. Meningsskapandet samproduceras och är mångröstat, och innefattar alltid moraliska aspekter. I det dialogiska samspelet beskrivs adressaten som medförfattare till talarens yttranden, samtidigt som talaren har ett innehållsligt medansvar för responserna på sina yttranden.

Inför existensen och språkets roll var Ragnar undrande och ödmjuk. Hans yttersta mål i vetenskapen fomulerade han ibland som att stimulera till undran och reflektion om språkets möjligheter i livet och samhället. Han betonade ofta de poetiska uttrycksgenrerna, och med understöd av dottern Ingrid gav han ut en liten samling Dikter (2013). Ingrid var också drivande i utgivningen av den sammanfattande essäsamlingen från 2008 (se ovan).

Ragnar var en passionerad piprökare, och Ingrid Josephs (”Do You Know Ragnar Rommetveit?”, 1998) menade att han använde de ständiga försöken att tända pipan som en metod att få igång det goda samtalet.

Per Linell